ELLA
Jepp, nu har lilla Ella tittat ut.
Åkte in på onsdag morgon. Vi visste inte riktigt vart vi skulle parkera så vi parkerade en bit bort från sjukhuset och gick sedan resten av vägen. Vi hade med andra ord nästan lika gärna kunnat gå hela vägen från huset istället :)
Ringde på en knapp som verkade OK vid BB dörren. Det svarade någon och sa något och sedan fick vi stå kvar där ute...det tittade sköterskor på oss genom fönstren och tillslut var det en som öppnade och frågade något som vi tolkade som bäbis...Jepp, sa vi. Frågade/skrek upp till 3:e våningen om hon kunde engelska men gudars det kunde hon absolut inte.
Tillslut blev vi insläppta och skulle ta hissen. Men då gick det inte att stänga dörrarna så det var bara att traska 3 våningar upp.
Första rummet var det en massa pappersskrivande och namnteckningar för det ena och det andra...och glöm inte att de stämplade också för glatta livet :). Vi förstod kanske 20% av vad de sa men det var ju dessutom ganska ömsesidigt.
Ett tag trodde vi att de skulle skicka hem oss för det var knappt några värkar längre.
Sedan in till förlossningssalen.
Vi kom in till sjukhuset strax efter 5 och Ella behagade att titta ut vid 7.54.
Vilken tur att jag skulle få epidural vid 7 tiden när läkaren skulle börja jobba. Tack, tänkte jag! In kommer läkaren och säger att det inte är någon idé, för det är knappt en timme kvar innan bäbisen kommer titta ut. Va fasen, tänkte jag. Ska du ta död på mig kvinna, ge mig epiduralen så kommer vi alla vara nöjda och glada.
Nopp, ingen epidural inte. Men jag blev erbjuden en spruta i höften.....typ smärtlindring...TACK, den hjälpte ju massor....
Så det hela slutade med att jag inte hade någon bedövning alls. Kul, nej. Gick det bra, jovisst. Men hur kan folk va så dumma så att de tackar nej till saker som gör att smärtan lindras??? Jag ville ju ha allt vad de hade att erbjuda, vilket tydligen enbart var epidural?!
Ella fick vi se en kort snutt av och sedan drogs hon iväg till ett annat rum. Vi fick vänta i 2 timmar innan vi fick se henne igen. Jättekonstig känsla.
Blev körd till rummet i en säng...fick inte röra mig en millimeter tydligen. De hade nog glömt bort att jag INTE hade fått den där EPIDURALEN och att mina ben fungerade fint.
Ella fick mat en kortis och sedan upp till egen våning for hon. Där är hon tillsammans med andra barn och jag ligger på mitt rum. Matar gör jag däruppe där Ella bor och sedan åker jag ner till mitt igen.
Det är faktiskt helt OK trots att det känns konstigt att inte ha henne nära hela tiden. Trodde aldrig att jag skulle erkänna det...
En dag gjord av 3 här på sjukhuset och alarmet i min telefon går på högvarv. Det gäller att hålla koll på Ellas mattider så att tanterna inte blir arga på mig. Var 3:e timma ska det matas men på natten var det ett glapp på nästan 6 timmar, helt OK.
Nu tror jag att jag väntar på att få byta våning och rum, men jag är inte säker....vi har som sagt lite svårt att förstå varandra här :)
Jo, just det ja. Leia var ju här och hälsade på igår eftermiddag. Och det skulle klappas och hållas hand hela tiden. Inte på mig då utan på Ella. Leia var som galen i henne. Dessutom skulle hon även "bäja" Ella till sängen, men vi tyckte nog att det var bättre att pappa eller mamma gjorde det.
Sedan blev Leia tokledsen när Ella var tvungen att gå och sova inne på sin avdelning.
